Det är skillnad på folk och folk. Vissa vill inte och andra ska inte inse det. Men egentligen är det inte så konstigt. Vissa har det förspänt redan från födseln och andra får kämpa sig till en dräglig tillvaro.

Folk skvallrar om vad som kan ha hänt Karl Carlssons enda dotter Emma, men storgodsägaren Torsten Ulvegård är en samhällets Hedersman, som ingen vågar ge sig på. Med sin arrogans och sitt översitteri missbrukar han sin förtroendeställning, kuvar och förnedrar sin familj och sina underställda.

Emma föder en son, men för att hennes framtid inte ska slås i spillror, flyr hon fältet och bygger upp en framgångsrik tillvaro i New York. Kvar i Sverige lämnar hon sina föräldrar, men Karl Carlsson kan inte förlika sig med skammen över att dottern och familjens heder skändats.

I USA möter Emma människor, som trots att de flytt undan förföljelser och deras anhöriga har omkommit i Hitlers gaskamrar, försöker göra det bästa av sina liv. Hon känner en stark beundran inför dessa män och kvinnor, som mot alla odds kämpar för ett värdigt liv. Hon vill bli som en av dem.

Hedersmannen är första delen av en trilogi, som följs av Födda i våldets tecken och Solnedgången kan ingen ta ifrån mig.

Lilian O. Montmar hedrades med det österrikiska Luitpold - Sternpriset för Litteraturens Främjande år 2002.

Recensioner:
Hedersmannen (BN 4563126-32) 031-21-242

Lilian O. Montmar är född i Stockholm men har även bott i Wien under många år. Liksom hennes två tidigare romaner handlar Hedersmannen till en del om att hamna i en ny kultur och vara en främling. Det hela utspelar sig i efterkrigstid och framåt. Pigan Emma våldtas av sin husbonde, en skam som kommer att prägla henne och hennes familj. Emma och sonen – oäktingen – emigrerar till USA. Där möter hon andra som haft det svårt, inte minst judar som överlevt kriget. Språkbehandlingen är utmärkt.  Såväl den, som temat doftar verkligen 1950-tal, ja kanske t.o.m. av ännu tidigare tid. Miljöbeskrivningarna är träffande.  Både till stil och framställning är det ibland en sedelärande historia. Men det är en gripande berättelse om det svenska klassamhället, där den rikes rätt består, men också om vad gemenskap mellan människor betyder och om hur människor kan gå igenom förfärliga trauman och ändå ha kvar sin värdighet. Lena Udd

 Birgitta Andersson, präst i Svenska kyrkan

 Det är med stor behållning som jag har läst trilogin om Emma och hennes liv. Efter att ha läst de två första delarna väntade jag otåligt att få tredje delen i min hand! Hur skulle det gå? Hur skulle livet gestalta sig för Emma och hennes son John?  Det jag tänker på under tiden som jag har läst böckerna det är, hur en människas onda handling kan få sådana förödande konsekvenser för så många. Självklart är det Emma som drabbas hårdast, men det drabbar också hennes familj. Alla förhoppningar som föräldrarna hade gjort om sitt älskade barn, de grusas. Och de förlorar sin enda dotter, sitt enda barn!  Emma kan inte stanna kvar i hembygden efter våldtäkten. Polisanmälan är det inte tal om. Det är hon som står där med skammen, inte förövaren. Emma är ung. Hon har livet framför sig. Midsommaraftonen lockar med dans och glädje. På ett ögonblick slås allt sönder.

Mannen som gjort denna avskyvärda handling får behålla all respekt till följd av sin sociala ställning. Jag kan inte låta bli att tänka på våldtäktsoffer idag. Hur ser vi på dessa? Hur blir de bemötta av polismyndigheter, i domstolar, vid rättegångar? Hur ofta får inte offren frågor om sina sexvanor, sin utmanande klädsel! Betraktas inte männen som begått våldtäkterna ibland med respekt istället för avsky och fördömanden?

 Vi får följa Emma och hennes kamp för att överleva och försörja sig och sonen i Amerika, i New York. Det är mycket smärtsamt att läsa om hennes oförmåga att ta sonen till sig. Hon älskar honom inte